How big is Virgosuperhopen?

Virgosuperhopen, även kallad Lokala superhopen, är en enorm, tillplattad samling av galaxgrupper och galaxhopar med Virgohopen i mitten. Lokala galaxhopen, som innehåller Vintergatan, ligger nära en av superhopens kanter. Superhopen är ungefär 100 miljoner ljusår bred. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer.

Storlek

En superhop har ingen skarp gräns, och inte ens ordet ”superhop” har någon exakt definition, så varje storleksangivelse för en superhop är ungefärlig. NASA anger en diameter på ungefär 100 miljoner ljusår för Lokala superhopen. Enligt NASA är superhopens massa ungefär 10¹⁵ gånger solens massa, en etta följd av 15 nollor.

Den bredden stämmer med superhopens uppbyggnad. Virgohopen i mitten ligger cirka 54 miljoner ljusår från jorden, och Lokala galaxhopen ligger nära ena kanten. En superhop som har Virgohopen som mittpunkt och sträcker sig ut till Lokala galaxhopen är därför ungefär dubbelt så bred som det avståndet.

Superhopen är också platt. År 1982 fann astronomen R. Brent Tully att cirka 60 % av superhopens ljusa galaxer ligger i en tunn skiva, och resten i ett litet antal moln utanför skivan. Skivan är ungefär sex gånger så bred som den är tjock, och större delen av rymden ovanför och under den innehåller nästan inga ljusa galaxer.

Storleksjämförelser

Cirka 1 000 galaxer av Vintergatans storlek, vardera ungefär 100 000 ljusår i diameter, skulle få plats sida vid sida tvärs över superhopen.
Huvuddelen av Virgohopen i mitten är cirka 11 miljoner ljusår bred, så ungefär nio huvuddelar skulle spänna över superhopen.
Laniakeasuperhopen, som innehåller Virgosuperhopen, är cirka 520 miljoner ljusår bred, ungefär fem gånger så bred som Virgosuperhopen, och har ungefär 100 gånger så stor massa.
Om Vintergatan förminskades till storleken av en basketboll, skulle superhopen vara cirka 240 meter bred. Virgohopen skulle ligga nära mitten, cirka 130 meter från basketbollen.

Så upptäcktes den

Sedan William och John Herschel gjorde de första stora katalogerna över nebulosor har astronomer vetat att svaga, suddiga objekt trängs i ett brett band på norra himlen kring stjärnbilden Jungfrun. Många av dessa objekt visade sig vara galaxer. På 1950-talet hävdade astronomen de Vaucouleurs att bandet var en verklig struktur i rymden, inte en slumpmässig uppradning. Först kallade han den ”Supergalaxen” och döpte senare om den till Lokala superhopen.

Astronomer diskuterade i decennier om strukturen var verklig. Undersökningar av de hastigheter med vilka tusentals närliggande galaxer rör sig bort från jorden avgjorde frågan i början av 1980-talet. Hastigheterna avslöjar ungefär hur långt bort varje galax är, och de visade att galaxerna verkligen ligger i en tillplattad struktur.

En del av Laniakea

År 2014 kartlade Tully och tre kollegor hur galaxer rör sig, efter att ha dragit bort universums expansion. De definierade en superhop som det område inom vilket galaxer flödar mot samma plats. Enligt den definitionen är den superhop som Vintergatan ingår i Laniakeasuperhopen, vars namn betyder ”omätlig himmel” på hawaiiska. Laniakea omfattar Lokala superhopen så som den definierades tidigare, och Laniakeas galaxer flödar mot ett område nära galaxhoparna Norma och Centaurus som kallas Stora attraktorn.