How big is Rosettnebulosan?

Rosettnebulosan är ett stort, runt moln av glödande gas med ett hålrum i mitten, i stjärnbilden Enhörningen. Rosettnebulosan ligger cirka 4 600 till 4 900 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Nebulosan är cirka 130 till 170 ljusår bred, beroende på var dess svaga yttre kant dras.

Storlek

Rosettnebulosan är ett tjockt skal av glödande gas runt ett centralt hålrum, och den yttre kanten tonar ut gradvis. En katalog från 1959 över glödande vätemoln anger nebulosans största bredd till 100 bågminuter, där en bågminut är en sextiondel av en grad. En studie från 2025 som kartlade nebulosans ljus fann att nebulosan fyller ett fält som är cirka 2 grader tvärs över.

För att göra om en vinkel på himlen till en bredd behövs avståndet. Nya mätningar, bland annat från rymdteleskopet Gaia, placerar nebulosan på ett avstånd av cirka 4 600 till 4 900 ljusår. På det avståndet är 100 bågminuter cirka 130 till 140 ljusår, och studien från 2025 ger cirka 160 till 170 ljusår.

Storleken som visas ovan, 1,2 exameter, är 1,2 × 10¹⁸ meter, där 10¹⁸ är en etta följd av 18 nollor. Det är cirka 127 ljusår, nära den lägre änden av det uppmätta intervallet.

Storleksjämförelser

Sett från jorden är nebulosan ungefär tre till fyra gånger så bred som månen i fullmåne.
Omega Centauri, den mest massiva kända klotformiga stjärnhopen i Vintergatan år 2026, har ungefär samma bredd: dess ljusa huvuddel är cirka 150 till 190 ljusår i diameter.
Nebulosan är ungefär 30 till 40 gånger så bred som avståndet från solen till Proxima Centauri, den närmaste stjärnan.
Om Neptunus bana runt solen förminskades till bredden av en amerikansk cent, 19 millimeter, skulle nebulosan vara cirka 2,6 till 3,4 kilometer bred.

Vad som tömde mitten

I nebulosans mitt finns en ung stjärnhop, NGC 2244, som är cirka 2 miljoner år gammal. Hopens ljusstarkaste stjärnor är massiva och mycket heta. Deras ljus slår loss elektroner från atomerna i den omgivande gasen, och det får gasen att glöda.

Samma stjärnor blåser ut kraftiga vindar. Mätningar av gasen i hålrummet visar att den strömmar utåt med upp till 20 kilometer per sekund (72 000 kilometer per timme), ett tecken på att vindarna rensar ut mitten. Den glödande gas som finns kvar har cirka 23 000 gånger solens massa.

Den expanderande nebulosan stöter på ett mycket större moln av kall gas, Rosettmolekylmolnet. Flera hopar av nya stjärnor har nyligen bildats inuti det molnet.

Många namn på en nebulosa

Rosettnebulosan har flera katalognummer. NGC 2237 syftade först på den ljusaste fläcken på nebulosans västra sida, och NGC 2246 på ett ljust område på nebulosans östra sida. Den centrala stjärnhopen är NGC 2244, men den har också förts upp som NGC 2239, ett namn som först gavs åt hopens ljusaste stjärna.

Astronomen Flamsteed lade märke till hopen i slutet av 1600-talet. William Herschel rapporterade senare hopen utan att se den glödande gasen runt hopen. Hans son, John Herschel, hittade flera ljusa fläckar i nebulosan.