1.6 exameter!
Omega Centauri är en klotformig stjärnhop, ett stort klot av stjärnor som hålls samman av sin egen tyngdkraft, i stjärnbilden Kentauren. Den är år 2026 den mest massiva kända klotformiga stjärnhopen i Vintergatan, med cirka 10 miljoner stjärnor. Den ligger cirka 17 700 ljusår från jorden, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Hopens ljusa huvuddel är cirka 150–187 ljusår i diameter.
En klotformig stjärnhop har ingen kant. Stjärnorna är tätt packade i mitten och glesnar gradvis längre ut, så storleken beror på var kanten dras. Storleken som visas ovan, 1,6 exameter, är 1,6 × 1018 meter, där 1018 är en etta följd av 18 nollor. Det är cirka 170 ljusår.
ESO, Europeiska sydobservatoriet, beskriver Omega Centauri som cirka 150 ljusår i diameter. New General Catalogue över nebulosor och stjärnhopar anger hopen som 36 bågminuter bred, där en bågminut är en sextiondel av en grad. På hopens avstånd motsvarar det cirka 187 ljusår, så storleken som visas ligger mellan de två värdena.
Hälften av hopens ljus kommer från ett område inom cirka 25 ljusår från hopens centrum. De svagaste yttre stjärnorna sprider sig mycket längre ut. En vanlig matematisk modell av hopen placerar hopens yttre kant cirka 48 bågminuter från centrum, vilket gör att hela hopen är cirka 500 ljusår i diameter. NASA anger hopens diameter till cirka 450 ljusår.
De flesta klotformiga stjärnhopar innehåller stjärnor som alla bildades ungefär samtidigt. Omega Centauri innehåller stjärnor i olika åldrar. Det är en anledning till att vissa astronomer tror att hopen kan vara kärnan i en liten galax som förlorade sina yttre stjärnor vid ett möte med Vintergatan.
År 2024 rapporterade astronomer sju stjärnor nära hopens centrum som rör sig snabbare än hopens egen tyngdkraft kan hålla kvar. Bara ett svart hål med minst 8 200 gånger solens massa kan hålla dem på plats. Få svarta hål av den här mellanstorleken är kända, med en storlek mellan de hål som enskilda stjärnor lämnar efter sig och jättarna i galaxernas centrum.
Omega Centauri är tillräckligt ljus för att synas utan teleskop från södra halvklotet och från låga nordliga breddgrader. För nästan 2 000 år sedan förtecknade Ptolemaios den som en enda stjärna. Edmond Halley beskrev den som en nebulosa år 1677, och på 1830-talet var John Herschel först med att känna igen den som en klotformig stjärnhop. Hopen tros vara cirka 12 miljarder år gammal.