12,000,000 kilometer!
Pollux är en jättestjärna i stjärnbilden Tvillingarna, cirka 34 ljusår från jorden, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Den är ungefär 12 miljoner kilometer i diameter, ungefär 9 gånger solens bredd. Det måttet är bredden på stjärnans synliga yta, framräknad utifrån hur bred stjärnan ser ut på himlen och hur långt bort den är.
En stjärna har ingen fast yta, så dess storlek är bredden på det glödande skikt som ljuset kommer från. Pollux skenbara bredd mättes med interferometri, som kombinerar ljuset från flera teleskop för att kunna se detaljer som är för fina för något av dem ensamt. Bredden är 7,96 tusendelar av en bågsekund, där en bågsekund är 1/3 600 av en grad. Det är bredden på ett människohår sett från ett avstånd på ungefär 2,6 kilometer.
Kombinerad med stjärnans avstånd, som mättes av satelliten Hipparcos, ger vinkeln en radie på 8,8 gånger solens, eller en bredd på ungefär 12,2 miljoner kilometer. Två andra metoder ger värden som stämmer överens med detta inom ungefär 6 %. Datormodeller som har anpassats till stjärnans temperatur och ljusstyrka ger en radie på 8,3 gånger solens. Stjärnan vibrerar också i många små, regelbundna rytmer, och de rytmerna ger 9,3 gånger solens radie.
Pollux har kommit längre i sitt liv än solen och har nästan dubbelt så stor massa som solen. Jättestjärnor som Pollux började som hetare stjärnor som snurrade snabbare. Pollux yta är nu ungefär 4 400–4 600 grader Celsius, ungefär 1 000 grader svalare än solens.
År 1993 rapporterade astronomer att Pollux rör sig något mot och från jorden i en regelbunden cykel. År 2006 visade mätningar som sträckte sig över mer än 25 år att cykeln hade hållit samma rytm, cirka 590 dagar. Det är den vickning som en planet skulle orsaka när den drar i sin stjärna. En separat studie vid Lickobservatoriet bekräftade samma period det året.
Planeten skulle ha minst 2,3 gånger Jupiters massa och skulle kretsa ungefär 1,6 gånger så långt från Pollux som jorden ligger från solen. Jättestjärnor är användbara att undersöka när man letar efter planeter kring stjärnor som har större massa än solen. Innan de blev jättar var sådana stjärnor heta och snurrade snabbt, vilket gjorde en planets svaga dragning nästan omöjlig att mäta.
Pollux har också ett svagt magnetfält, och år 2021 använde astronomer det för att mäta stjärnans rotationstid: ungefär en gång var 660:e dag. Om rotationen och cykeln på 590 dagar visade sig vara lika långa, skulle aktivitet på stjärnans yta kunna förklara vickningen utan någon planet. Än så länge är planeten trolig men inte säker.