How big is Tarantelnebulosan?

Tarantelnebulosan är ett gigantiskt moln av glödande gas där nya stjärnor bildas. Den ligger i Stora magellanska molnet, en liten galax som kretsar kring Vintergatan, cirka 160 000 ljusår från jorden. Nebulosan är cirka 1 000 ljusår bred, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. År 2026 är nebulosan den ljusstarkaste kända stjärnbildningsregionen i Lokala gruppen, den grupp av galaxer som Vintergatan ingår i.

Storlek

En nebulosa har ingen skarp kant. Tarantelnebulosans glödande gas, heta stjärnor och varmt damm sprids över flera hundra parsek, där en parsek är cirka 3,26 ljusår.

En översikt från 2019 ger nebulosan en radie på cirka 10 bågminuter på himlen, där en bågminut är en sextiondel av en grad. På nebulosans avstånd, cirka 50 000 parsek, motsvarar den radien 150 parsek. Nebulosan är därför cirka 300 parsek, eller 980 ljusår, bred.

Andra mätningar ger liknande storlekar. En kartläggning av jättelika stjärnbildningsregioner, som sammanfattas i samma översikt, gav en diameter på 370 parsek, cirka 1 200 ljusår. NASA:s Chandra X-ray Center beskriver nebulosan som cirka 1 100 ljusår bred.

Nebulosans ljusstarkaste del, som kallas NGC 2070, är cirka 40 parsek (130 ljusår) bred. I mitten av NGC 2070 finns R136, en tät hop av unga stjärnor som bara är cirka 2 parsek (6,5 ljusår) bred.

Storleksjämförelser

Sedd från jorden är nebulosan cirka 20 bågminuter bred, ungefär två tredjedelar av den fulla månens bredd.
Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Tarantelnebulosan vara cirka 1,6 miljoner kilometer bred, ungefär fyra gånger avståndet mellan jorden och månen.
I en kartläggning som mätte jättelika stjärnbildningsregioner på samma sätt är Tarantelnebulosan nästan dubbelt så bred som Carinanebulosan och sänder ut cirka 19 gånger så mycket ljus från glödande väte.
Tarantelnebulosan sänder ut cirka tusen gånger så mycket som Orionnebulosan av det ultravioletta ljus som får gas att glöda.
Tarantelnebulosan är cirka tre gånger så bred som Barnards båge, en svag båge av glödande gas i stjärnbilden Orion.

Stjärnorna som lyser upp den

Tarantelnebulosan glöder eftersom heta, massiva unga stjärnor översköljer den med ultraviolett ljus, som river loss elektroner från nebulosans väteatomer. Det mesta av det ljuset kommer från stjärnor i NGC 2070, bland annat stjärnhopen R136 i mitten.

R136 är högst 2 miljoner år gammal. Studier av hopens ljusstarkaste stjärnor uppskattar att massorna är 150–300 gånger solens massa, och en översikt från 2019 kallade dem de mest massiva stjärnor som hittills har identifierats. Sådana uppskattningar är osäkra, och massorna skulle vara lägre om några av dessa stjärnor visar sig vara stjärnpar.

Stjärnbildningen här började för cirka 25 miljoner år sedan och nådde sin topp för några miljoner år sedan. Hodge 301, en äldre stjärnhop cirka 45 parsek (150 ljusår) från R136, är 20–30 miljoner år gammal. Supernovor, de explosioner som markerar slutet för en massiv stjärna, har sannolikt redan rensat bort det mesta av gasen där. Cirka 90 parsek (290 ljusår) från R136 finns en grupp stjärnor som kallas NGC 2060. Den innehåller en pulsar, den snabbt roterande kärna som blir kvar när en massiv stjärna exploderar, och resterna av en supernova.

Namn och upptäckt

Astronomen Nicolas-Louis de Lacaille antecknade nebulosan första gången år 1751. Den är tillräckligt ljusstark för att synas med blotta ögat från södra halvklotet, i stjärnbilden Svärdfisken. Namnet kommer från nebulosans långa, dammiga trådar, som på teleskopbilder ser ut som en spindels ben. Astronomer kallar den också 30 Doradus.