How big is Barnards slinga?

Barnards slinga är en enorm, svag båge av glödande vätgas i stjärnbilden Orion. Den kröker sig runt östra sidan av Orions bälte och svärd, och bågen sträcker sig cirka 330 ljusår från ena änden till den andra. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Slingan ligger ungefär 1 300–1 400 ljusår från jorden.

Storlek

Barnards slinga är en båge, kanten av ett tunt skal av gas sett från sidan, så storleken är avståndet från ena änden av bågen till den andra. Sedd från jorden sträcker sig bågen cirka 14 grader över himlen. Hur stort det är i rymden beror på hur långt bort slingan ligger.

En studie från 2023 antog att slingans avstånd är 400 parsek, där en parsek är cirka 3,26 ljusår. På det avståndet motsvarar 14 grader av himlen ungefär 100 parsek, eller cirka 330 ljusår. En studie från 2011 använde ett avstånd på 440 parsek och angav en längd på 110 parsek, cirka 360 ljusår. Båda värdena är ungefärliga.

Storleksjämförelser

På himlen är Barnards slinga cirka 27 gånger så bred som den fulla månen.
Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Barnards slinga vara cirka 530 000 kilometer bred, cirka 1,4 gånger avståndet mellan jorden och månen.
Carinanebulosan, ett gigantiskt moln av glödande gas i Vintergatan, sträcker sig över cirka 390–650 ljusår, cirka 1,2 till 2 gånger Barnards slingas längd.
Tarantelnebulosan, som ligger i Stora magellanska molnet, är ungefär tre gånger så lång som Barnards slinga.
Orion–Eridanus-bubblan, ett mycket större skal av gas kring Orions stjärnor, är cirka 380 parsek (1 240 ljusår) lång, mer än tre gånger slingans längd.

Vad som får den att glöda

Heta, massiva stjärnor i Orions bälte och svärd sänder ut kraftigt ultraviolett ljus. Ljuset river loss elektroner från väteatomerna i slingan, och gasen glöder därför med vätets röda ljus. Gasen är varm, cirka 6 000 kelvin (cirka 5 700 grader Celsius), men extremt tunn. Varje kubikcentimeter, en kub som är 1 centimeter på varje sida, innehåller bara cirka två fria elektroner.

Eftersom glöden är så svag hittades slingan bara på fotografier: av W. H. Pickering år 1889 och av E. E. Barnard, som den är uppkallad efter, år 1894. Den är ett populärt mål för amatörastronomers kameror.

Hur slingan bildades

Massiva stjärnor trycker bort gasen omkring sig med sitt ljus, med partikelvindar och, när de dör, med supernovaexplosioner. Barnards slinga ansågs länge vara den ljusa östra delen av Orion–Eridanus-bubblan, som Orions stjärnor har blåst ut under miljontals år. Mellan 10 och 20 supernovor kan ha exploderat i Orionregionen under de senaste 12 miljoner åren. Nya studier tyder på att slingan är ett separat, mindre skal inuti den större bubblan.

En studie från 2023 använde tredimensionella kartor över dammet kring Orion. Den fann att slingan motsvarar en stor hålighet kring en ung stjärnhop som kallas OBP-B1. Orions tre huvudsakliga moln av kall gas och damm, som kallas Orion A, Orion B och Lambda Orionis, ligger på hålighetens skal.

Studien drog slutsatsen att stjärnhopens ljus, vindar och minst en supernova sannolikt formade slingan. Slingans exakta ursprung diskuteras fortfarande, mer än 130 år efter upptäckten.