How big is Sirius A?

Sirius A är den ljusaste stjärnan på natthimlen och den större av de två stjärnorna i Siriussystemet, som ligger cirka 8,6 ljusår från solen. Den är cirka 2,4 miljoner kilometer i diameter, ungefär 1,7 gånger solens bredd. Det måttet är bredden på dess fotosfär, det glödande skikt som ser ut som en stjärnas yta.

Storlek

En stjärna har ingen fast yta, så dess bredd mäts till fotosfären. Sirius A har mätts med interferometrar, som kombinerar ljuset från flera teleskop så att de tillsammans ser mycket finare detaljer än något av dem ensamt. År 2003 använde ett team under ledning av Pierre Kervella Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope Interferometer. År 2011 använde John Davis och hans kollegor Sydney University Stellar Interferometer.

Båda fann att stjärnan ser ut att vara cirka 6,04 tusendelar av en bågsekund bred, där en bågsekund är 1/3 600 av en grad. Tillsammans med stjärnans avstånd ger det en radie på cirka 1,71 gånger solens. En studie från 2017 under ledning av Howard Bond antog 1,7144 gånger solens radie, en bredd på cirka 2,39 miljoner kilometer, med en osäkerhet på ungefär en halv procent.

Sirius A tillhör en annan stjärnklass än solen: A1 V, medan solen är G2 V. Dess yta är cirka 9 600 grader Celsius, jämfört med cirka 5 500 för solens yta. Den har ungefär dubbelt så stor massa som solen.

Storleksjämförelser

Sirius A är ungefär 1,7 gånger så bred som solen och ungefär fem gånger så stor i volym.
Den är ungefär 187 gånger så bred som jorden.
Den är ungefär 1,4 gånger så bred som Alfa Centauri A, nästa mindre stjärna i utforskaren.
Dess följeslagare, den vita dvärgen Sirius B, är cirka 11 300 kilometer i diameter, något mindre än jorden. Sirius A är ungefär 210 gånger så bred som sin följeslagare.
Om Sirius A förminskades till storleken av en basketboll, skulle Sirius B vara en liten prick som är cirka 1 millimeter i diameter. De två skulle kretsa kring varandra på ett avstånd av mellan cirka 120 och 470 meter.

Därför lyser Sirius så starkt

Sirius lyser starkt på himlen av två skäl: det är nära, och det ger ifrån sig mycket ljus. På cirka 8,6 ljusårs avstånd var Sirius år 2017 det sjunde närmaste kända stjärnsystemet till solen. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,5 biljoner kilometer. Sirius A ger också ifrån sig ungefär 25 gånger så mycket ljus som solen, eftersom den både är bredare och mycket hetare.

Sirius är också ung för att vara en stjärna. Dess ålder uppskattas till mellan cirka 230 och 250 miljoner år, jämfört med cirka 4,6 miljarder år för solen.

Följeslagaren Sirius B

År 1844 fann astronomen Friedrich Bessel att Sirius driver något fram och tillbaka när den rör sig över himlen. Han drog slutsatsen att en osynlig följeslagare måste dra i den. År 1862 såg Alvan G. Clark och hans far följeslagaren för första gången. Den kallas nu Sirius B.

De två stjärnorna kretsar kring varandra på 50,1 år, med ett avstånd mellan cirka 8 och 32 astronomiska enheter, där en astronomisk enhet är det genomsnittliga avståndet från jorden till solen. Sirius B är en vit dvärg, den sortens svaga, täta stjärna som solen kommer att bli i slutet av sitt liv. Sirius B packar ungefär solens massa i ett klot som är något mindre än jorden. Astronomer uppskattar att den började som en stjärna med cirka fem gånger solens massa, mer massiv än Sirius A är nu, och stötte ifrån sig det mesta av det materialet när den åldrades.