How big is Nordamerikanebulosan?

Nordamerikanebulosan är ett moln av glödande gas i stjärnbilden Svanen. Den har fått sitt namn efter sin kontur, som ser ut som kontinenten Nordamerika. Nebulosan ligger cirka 2 560 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Som längst är nebulosan cirka 90 ljusår, eller 850 biljoner kilometer, bred.

Storlek

Som alla gasmoln saknar nebulosan en skarp kant, så storleken beror på hur svagt sken som räknas med. Två kataloger över nebulosor anger nebulosans längsta utsträckning till 120 bågminuter, eller 2 grader av himlen. En bågminut är en sextiondel av en grad.

För att göra om en vinkel på himlen till en bredd behövs avståndet. Rymdteleskopet Gaia har mätt avstånden till hundratals unga stjärnor i nebulosan. Tillsammans ger mätningarna ett avstånd till nebulosan på cirka 2 560 ljusår, plus eller minus cirka 50 ljusår. På det avståndet är 2 grader cirka 90 ljusår.

Nordamerikanebulosan och Pelikannebulosan är två delar av ett större glödande område. Sett från jorden ligger ett mörkt stråk av stoft och kall gas mellan dem och ger Nordamerikanebulosan dess form, bland annat den del som kallas ”Mexikanska golfen”. Hela området är cirka 3 grader brett, eller cirka 130 ljusår.

Storleksjämförelser

Sett från jorden är nebulosan ungefär fyra gånger så bred som månen när den är full. Den ser ljussvag ut mot Vintergatans stjärnor, och i kikare syns den bara som ett svagt sken.
Orionnebulosan, ett annat moln där stjärnor bildas, är cirka 24 ljusår bred. Nordamerikanebulosan är nästan fyra gånger så bred.
Nebulosan är ungefär 21 gånger så bred som avståndet från solen till Proxima Centauri, den närmaste stjärnan, som ligger 4,2 ljusår bort.
Om Neptunus bana runt solen förminskades till bredden av en amerikansk cent, 19 millimeter, skulle den närmaste stjärnan ligga cirka 85 meter bort. Nebulosan skulle vara cirka 1,8 kilometer bred.

Stjärnan som får nebulosan att lysa

Ljus från en mycket het stjärna slår loss elektroner från atomerna i gasen, och det får gasen att lysa. Gasen består mest av väte, som ger nebulosan dess rödaktiga färg.

Huvudstjärnan som lyser upp både Nordamerikanebulosan och Pelikannebulosan kallas Bajamarstjärnan. Egentligen är den ett par massiva, mycket heta stjärnor av den typ som astronomer kallar O-stjärnor. Den ligger bakom det mörka molnet ”Mexikanska golfen”, som försvagar stjärnans synliga ljus cirka 7 000 gånger. Den identifierades inte förrän 2005.

Där stjärnor bildas

Nya stjärnor bildas fortfarande i området, mestadels inuti det mörka stråket av stoft och gas. Mätningar från Gaia delar in de unga stjärnorna i minst sex grupper. Tre av grupperna rör sig isär, med stjärnor som färdas utåt med upp till cirka 8 kilometer per sekund.

Bajamarstjärnan rör sig snabbt jämfört med de unga stjärnorna omkring den. Astronomer tror att den slet sig loss från en av grupperna för cirka 1,5 miljoner år sedan. William Herschel upptäckte nebulosan 1786, och nebulosan är listad som NGC 7000 i New General Catalogue över nebulosor och stjärnhopar.