How big is Kuiperbältet?

Kuiperbältet är en munkformad region med isiga kroppar i yttre solsystemet, bortom Neptunus omloppsbana. Bältets huvuddel sträcker sig från cirka 30 till cirka 50 astronomiska enheter från solen, där en astronomisk enhet är jordens medelavstånd till solen. Det gör att bältets huvuddel är cirka 100 astronomiska enheter, eller 15 miljarder kilometer, tvärs över. Bortom huvuddelen har bältet ingen enskild yttre kant, och en tunnare spridning av objekt når mycket längre ut.

Storlek

En astronomisk enhet (au) är exakt 149 597 870 700 meter, cirka 150 miljoner kilometer. Enligt NASA börjar bältets inre kant vid Neptunus omloppsbana, cirka 30 au från solen, och huvudregionen slutar vid omkring 50 au. Objekt på lugna, nästan cirkelrunda banor blir plötsligt glesare bortom cirka 47 au, vid en kant som kallas Kuiperklippan. Mätt tvärs över huvudbältets yttre kant är bältet cirka 100 au, eller 15 miljarder kilometer, brett.

Bältet är inte platt som en ring, utan tjockt, som en uppsvälld skiva. Många av bältets objekt, kallade klassiska Kuiperbältesobjekt, kretsar på ett medelavstånd av 40–50 au. Vid den yttre kanten finns en andra region som överlappar den, den spridda skivan, vars objekt följer utdragna, lutande banor ut till nästan 1 000 au. Vissa astronomer behandlar de två som separata regioner, men deras gränser överlappar, så varje enskild siffra för bältets storlek är ungefärlig.

Storleksjämförelser

Tvärs över sin yttre kant är bältet mer än tre gånger avståndet mellan Neptunus och solen.
Ljuset tar cirka 14 timmar på sig att korsa bältet, lite mer än en halv ljusdag.
Dvärgplaneten Pluto, som är 2 377 kilometer i diameter, rör sig på en bana som går från cirka 30 till 49 au från solen, tvärs över nästan hela huvudbältet.
Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Neptunus kretsa cirka 780 meter bort. Bältets yttre kant skulle ligga cirka 1,3 kilometer bort, så bältet skulle vara cirka 2,6 kilometer tvärs över.

Upptäckt och namn

Bältet har fått sitt namn efter astronomen Gerard Kuiper, som år 1951 publicerade en artikel som spekulerade om objekt bortom Pluto. Kenneth Edgeworth hade också skrivit om sådana objekt på 1940-talet, så regionen kallas ibland Edgeworth-Kuiperbältet. Pluto, som hittades 1930, var det första Kuiperbältesobjektet som upptäcktes. Astronomer började hitta många fler i början av 1990-talet.

Vad bältet innehåller

Astronomer tror att bältet rymmer miljontals små, isiga objekt, däribland hundratusentals med en bredd på mer än 100 kilometer. Utöver sten och vattenis innehåller objekten andra frusna ämnen, som ammoniak och metan. Dvärgplaneterna Pluto, Eris, Haumea och Makemake är alla Kuiperbältesobjekt med egna månar. Trots det uppskattas allt material i bältet tillsammans ha högst cirka en tiondel av jordens massa.

Enligt NASA var New Horizons år 2025 den enda rymdsond som hade besökt Kuiperbältet. Sonden flög förbi Pluto i juli 2015, och den 1 januari 2019 passerade den ett litet objekt som heter Arrokoth. Bilderna från sonden visade två lober som satt ihop, som en delvis tillplattad röd snögubbe.

Hur bältet bildades

Bältets isiga objekt anses vara rester från solsystemets bildande. Neptunus gravitation rörde upp regionen så kraftigt att objekten inte kunde slås samman till en planet. Enligt en väl underbyggd teori förskjöts jätteplaneternas banor tidigt, och Neptunus rörde sig utåt genom en tät skiva av isiga kroppar. Det mesta av det ursprungliga materialet, sannolikt 7 till 10 gånger jordens massa, kan ha gått förlorat.

Bältet nöts fortfarande långsamt ned. Bältets objekt kolliderar ibland och bryts upp i mindre bitar, och en del av dem blir kometer.