How big is Blinknebulosan?

Blinknebulosan, även känd som NGC 6826, är ett glödande skal av gas som en döende stjärna har stött bort, i stjärnbilden Svanen. Dess ljusa yttre skal är cirka 5–6 biljoner kilometer tvärs över, något mer än ett halvt ljusår, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Nebulosan har fått sitt namn eftersom den verkar försvinna och dyka upp igen i ett litet teleskop.

Storlek

NGC 6826 är en planetarisk nebulosa: de yttre lagren av en solliknande stjärna, som har blåsts bort nära slutet av stjärnans liv och som glöder kring den lilla, heta kärna som blir kvar. Astronomer på 1700-talet kallade dessa moln planetariska nebulosor eftersom de såg runda ut i små teleskop, likt avlägsna planeter som Uranus.

Bilder från rymdteleskopet Hubble visar en ljus inre kant på cirka 19 gånger 10 bågsekunder, innanför ett yttre skal på cirka 31 gånger 27 bågsekunder. En bågsekund är 1/3 600 av en grad. En mycket svagare halo av gas når ut till cirka 130 bågsekunder från stjärnan.

För att göra om dessa vinklar till längder behövs nebulosans avstånd. Mätningar från rymdteleskopet Gaia, som analyserades år 2021, placerar den cirka 4 200 ljusår från jorden, med en marginal på plus eller minus cirka 5 %. På det avståndet är det yttre skalet cirka 5,9 gånger 5,1 biljoner kilometer. Andra uppskattningar av avståndet varierar från cirka 2 200 till 6 800 ljusår, så storlekar som bygger på dem skiljer sig också åt.

Storleksjämförelser

Det yttre skalet är cirka 37 000 gånger medelavståndet från jorden till solen.
Cirka 600 kopior av Neptunus omloppsbana kring solen skulle få plats sida vid sida tvärs över skalet.
Det är cirka tre gånger avståndet från Proxima Centauri till Alfa Centauri A, nästa mindre objekt i utforskaren.
NGC 2392, en annan planetarisk nebulosa som verkar blinka, är ungefär dubbelt så bred som Blinknebulosan.
Om nebulosan förminskades till bredden av en basketboll, skulle jordens hela bana kring solen vara cirka 13 mikrometer i diameter, ungefär en sjundedel av bredden av ett människohår. En mikrometer är en tusendel av en millimeter.

Varför den verkar blinka

De flesta observatörer som tittar rakt på NGC 6826 genom ett litet teleskop ser bara dess ljusa centralstjärna. Om blicken flyttas något åt sidan kommer den ljussvagare nebulosan i sikte, och när blicken går tillbaka till stjärnan bleknar nebulosan igen. Effekten gav nebulosan namnet Blinking Planetary (blinkande planetarisk nebulosa). Nebulosan själv förändras inte: blinkandet är en synvilla.

William Herschel upptäckte nebulosan år 1793. Nebulosan syns bäst från norra halvklotet på sommarnätter.

Röda knutar på båda sidor

Hubbles bilder visar två röda fläckar på motsatta sidor av nebulosan. Astronomer kallar dem FLIER, en förkortning av engelskans fast low-ionization emission regions (snabba lågjoniserade emissionsområden). De är unga strukturer, rika på kväve, där elektriskt laddade atomer strömmar utåt snabbare än ljudets hastighet. Hubble fotograferade dem i januari 1996 för att hjälpa astronomer att ta reda på hur de bildas.