970,000,000 kilometer!
Antares är en röd superjätte, en enorm och förhållandevis sval stjärna i slutskedet av sitt liv. Den lyser rött i hjärtat av stjärnbilden Skorpionen. Antares är ungefär 970 miljoner kilometer i diameter, cirka 700 gånger solens bredd. Det är bredden på stjärnans synliga yta, och den kan avvika med upp till en femtedel eftersom stjärnans avstånd är osäkert.
En stjärnas bredd räknas ut från två mätningar: hur bred den ser ut på himlen och hur långt bort den är. Den skenbara bredden hos Antares har mätts med Very Large Telescope Interferometer i Chile. Instrumentet kombinerar ljuset från flera teleskop för att se finare detaljer än något enskilt teleskop klarar. Ett forskarlag under ledning av Keiichi Ohnaka mätte bredden till något över 37 tusendelar av en bågsekund, där en bågsekund är 1/3 600 av en grad.
Avståndet kommer från stjärnans parallax, den lilla förskjutningen av dess läge när jorden rör sig runt solen. Det placerar Antares ungefär 550 ljusår från jorden, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Utifrån dessa två mätningar kom Ohnakas forskarlag år 2013 fram till att Antares är 680 gånger så bred som solen, eller ungefär 950 miljoner kilometer. År 2017 angav Europeiska sydobservatoriet, som driver interferometern, ungefär 700 gånger.
Parallaxen är liten och svår att mäta, så avståndet kan ligga var som helst mellan ungefär 470 och 670 ljusår. Inom det intervallet innebär samma skenbara bredd en stjärna som är mellan ungefär 820 miljoner och 1,15 miljarder kilometer i diameter. Stjärnans ljusstyrka ändras långsamt och oregelbundet, men två mätningar av dess bredd som gjordes med ett års mellanrum, 2009 och 2010, stämde överens inom 0,2 %.
Röda superjättar bildas av stjärnor som föds med 9–40 gånger solens massa. Antares började troligen sitt liv med ungefär 15 gånger solens massa och har sedan dess förlorat material motsvarande ungefär tre solmassor, så att ungefär 12 återstår. Ohnakas studie från 2013 uppskattade att stjärnan är 11–15 miljoner år gammal. Antares förväntas sluta sitt liv som en supernova, explosionen av en massiv stjärna.
Antares har en följeslagare, en mycket hetare stjärna som på himlen syns ungefär 2,7 bågsekunder från Antares. De två kretsar kring varandra ungefär en gång på 2 700 år. Följeslagaren gör att astronomer kan mäta ganska exakt hur snabbt Antares förlorar massa.
År 2017 använde Ohnakas forskarlag interferometern för att göra den första kartan över hur gas rör sig i atmosfären hos en annan stjärna än solen. Den visade enorma gasklumpar som stiger och sjunker med upp till ungefär 20 kilometer per sekund, i en atmosfär som sträcker sig ut till ungefär 1,7 gånger stjärnans radie. Forskarlaget drog slutsatsen att konvektion, att het gas stiger och svalare gas sjunker, inte ensam kan förklara dessa rörelser.
Även den synliga ytan sjuder. År 2025 gjorde astronomer de första bilderna av den med spektropolarimetri, som mäter i vilken riktning stjärnans ljusvågor svänger vid varje våglängd. Bilderna visar konvektionsceller som varar i flera månader. De största sträcker sig över ungefär 30 % av stjärnans radie, nästan lika långt som avståndet från jorden till solen.