How big is Homunculusnebulosan?

Homunculusnebulosan är ett moln av gas och damm som den jättelika dubbelstjärnan Eta Carinae stötte ut under ett enormt utbrott på 1840-talet. Den har två runda lober, en på var sida om stjärnan, och är cirka 6,5 biljoner kilometer lång från spetsen på den ena loben till spetsen på den andra. Det motsvarar cirka 0,7 ljusår, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer.

Storlek

Varje lob är en tunn, ihålig bubbla. År 2006 kartlade astronomen Nathan Smith deras verkliga tredimensionella form genom att mäta hastigheterna hos glödande vätemolekyler i hela nebulosan. Han fann att varje lob sträcker sig cirka 21 700 astronomiska enheter från stjärnan längs nebulosans axel och är upp till cirka 20 000 astronomiska enheter bred. En astronomisk enhet är medelavståndet från jorden till solen, cirka 150 miljoner kilometer.

Sedd från jorden är nebulosan cirka 18 till 20 bågsekunder lång, där en bågsekund är 1/3 600 av en grad. För att göra om den vinkeln till en längd behövs avståndet. Samma studie uppskattade det till cirka 7 700 ljusår, plus minus cirka 2 %. Avståndet kommer från själva nebulosan: dess expansion kan mätas både tvärs över himlen och mot eller från jorden, och för en symmetrisk form måste de två mätningarna ge samma resultat.

Lobernas yttre skal är bara cirka 300 till 600 astronomiska enheter tjockt, vilket är 2 till 3 % av deras radie. Det mesta av nebulosans massa finns i det skalet, och nebulosan som helhet innehåller mer än 10 gånger solens massa.

Storleksjämförelser

Mätt från ena änden till den andra är nebulosan cirka 43 000 gånger medelavståndet från jorden till solen.
Den är cirka två tredjedelar av ett ljusår lång.
Den är cirka 3,6 gånger avståndet från Proxima Centauri till Alfa Centauri A.
Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Homunculusnebulosan vara cirka 1 100 kilometer lång.
Lobernas spetsar rör sig utåt med cirka 650 kilometer i sekunden. Med den farten skulle något kunna ta sig över avståndet från jorden till månen på cirka 10 minuter.

Det stora utbrottet

Eta Carinae var en svag, oansenlig stjärna i början av 1800-talet, men den blev stadigt ljusstarkare. I april 1843 var den den näst ljusaste stjärnan på himlen, överträffad bara av Sirius, som ligger nästan tusen gånger närmare jorden. Därefter bleknade den, och på 1900-talet kunde den inte längre ses utan teleskop. Astronomer kallar utbrottet för det stora utbrottet.

Mätningar av hur snabbt Homunculusnebulosan växer visar att dess gas stöttes ut omkring 1847, mitt under utbrottet. Stjärnan överlevde och kan åter ses med blotta ögat en mörk natt. Astronomer förväntar sig att den större av de två stjärnorna någon gång i framtiden exploderar som en supernova, den explosion som avslutar livet för en mycket massiv stjärna.

Hur den fick sitt namn

Mellan 1900 och 1930 lade astronomer märke till små objekt alldeles intill Eta Carinae, det första tecknet på att Eta Carinae var mer än en enda ljuspunkt. Omkring 1950 kände man igen molnet som en nebulosa. Astronomen Gaviola gav nebulosan namnet Homunculus, eftersom den på hans fotografier liknade en liten, knubbig man. Bilder från rymdteleskopet Hubble visade senare nebulosans två lober i fina detaljer.