12 femtometer!
En urankärna är mitten av en uranatom. Den innehåller 92 protoner och, i uran-238, den vanligaste sorten, 146 neutroner. Den är cirka 12 femtometer i diameter, mätt som två gånger laddningsradien, alltså medelradien för kärnans elektriska laddning. En femtometer är en miljondel av en miljarddel av en meter (10−15 meter).
En atomkärna har ingen skarp kant, så storleken anges som en laddningsradie. För uran-238 anger en tabell över kärnradier som förs av Internationella atomenergiorganet (IAEA) 5,857 femtometer, ett värde som är känt med bättre än 0,1 % noggrannhet. Det gör kärnan 11,7 femtometer i diameter. Uran-235, som har tre neutroner färre, är väldigt lite mindre, 11,67 femtometer i diameter.
En urankärna har betydligt fler neutroner än protoner. Protoner stöter bort varandra med sin elektriska laddning, medan alla protoner och neutroner drar till sig sina närmaste grannar genom den starka kärnkraften. I en tung kärna behövs de extra neutronerna för att hindra den elektriska frånstötningen från att slita sönder den.
Uran-238 är radioaktivt, men det sönderfaller extremt långsamt. Dess halveringstid, den tid det tar för hälften av ett prov att sönderfalla, är 4,47 miljarder år. Jorden är cirka 4,54 miljarder år gammal, så ungefär hälften av det uran-238 som jorden hade när den bildades finns fortfarande kvar.
Uran-238 sönderfaller genom att sända ut en alfapartikel, som är en heliumkärna. En kedja av ytterligare sönderfall följer och slutar i bly-206. Geologer använder den här kedjan, och en liknande som börjar med uran-235, för att mäta bergarters ålder och jordens egen ålder.
Uran-235 utgör cirka 0,72 % av naturligt uran. Dess kärnor klyvs lätt när de träffas av en neutron. Varje klyvning frigör energi och fler neutroner, som kan gå vidare och klyva andra kärnor i en kedjereaktion. Kärnkraftverk i USA styr denna reaktion för att producera värme för elproduktion, med bränsle som är anrikat till 3–5 % uran-235.