2.5 meter!
Den vanliga solrosen, Helianthus annuus, är en snabbväxande växt med en stor gul blomkorg överst. De flesta blir 1–3 meter höga, och utforskaren visar en som är 2,5 meter hög, från marken till blomkorgens topp. Arten kommer ursprungligen från Nordamerika och odlas nu över hela världen, framför allt för sina frön, som äts och används till matolja.
En solroses storlek är dess höjd. Flora of North America, ett vetenskapligt uppslagsverk som beskriver kontinentens växter, anger att arten är 100–300 centimeter hög. Solrosen är ettårig: den växer från frö till full höjd, blommar och dör under en enda säsong.
Trädgårdssorterna täcker ett större spann. North Carolina State Universitys trädgårdsguide tar upp en dvärgsort, ’Big Smile’, som är 30–60 centimeter hög, och jättar som ’Mongolian Giant’, som blir 3,7–4,3 meter hög.
Den högsta registrerade solrosen till och med 2026 mätte 10,90 meter. Alex Babich odlade den i Fort Wayne i delstaten Indiana, och Guinness World Records verifierade den den 3 september 2025. Den slog ett rekord på 9,17 meter som hade stått sig sedan 2014.
Det som ser ut som en enda stor blomma är i själva verket en blomkorg som består av många små blommor, så kallade småblommor. De gula ”kronbladen” runt kanten är tungblommor, vanligtvis 17–30 stycken. Den mörka mitten är full av rörblommor: minst 150, och fler än 1 000 hos vissa växter.
Fröna i mitten sitter ordnade i spiraler som svänger medurs och moturs. Antalet spiraler är ofta ett Fibonaccital, ett tal i serien 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, 89, 144, där varje tal är summan av de två föregående. I en studie från 2016 av 657 solrosor som odlats av allmänheten var ungefär tre fjärdedelar av de spiralantal som räknats på ett tillförlitligt sätt Fibonaccital.
Solrosens namn kommer från tanken att blomkorgen följer solen. I själva verket är det bara unga växter som följer solen. En studie från 2016 fann att de vrider sig från öster till väster under dagen och sedan svänger tillbaka under natten, så att de vetter mot öster före gryningen. Fullvuxna växter slutar röra sig, med blomkorgen vänd mot öster.
Växtens inre dygnsklocka driver rörelsen. Klockan gör att stjälkens östra och västra sida växer vid olika tider på dygnet, vilket böjer stjälken först åt ena hållet och sedan åt det andra. Forskarna fann att den här tidsstyrningen hjälper växterna att bli större och ger blommorna fler besök av pollinerande insekter.