1.5 micrometer!
Viruset som visas här, Pithovirus sibericum, är ett av de största kända virusen år 2026. Virusets ovala partiklar är vanligen cirka 1,5 mikrometer långa, mätt från ände till ände. En mikrometer är en miljondel av en meter. Många vanliga virus är bara cirka 0,1 mikrometer breda, så en Pithovirus-partikel är cirka 15 gånger så lång som dessa virus är breda. Forskare beskrev viruset 2014, efter att ha återupplivat det från mer än 30 000 år gammal fryst mark i Sibirien.
Pithovirus-partiklarna har formen av utdragna ägg, med en plugg i ena änden som forskarna kallar en kork. När de först mättes med elektronmikroskop var partiklarna cirka 1,5 mikrometer långa och 0,5 mikrometer breda. Det gjorde Pithovirus större än pandoravirusen, de tidigare största kända virusen, vars partiklar är cirka 1 mikrometer långa.
De första mätningarna gjordes på partiklar som hade konserverats kemiskt och skurits i tunna skivor. År 2017 frös forskare ned hela partiklar och tog bilder av dem i ett tillstånd närmare det naturliga. De flesta var 1,35–1,65 mikrometer långa och 0,75–0,85 mikrometer breda. De minsta var cirka 0,9 mikrometer långa och de största cirka 2,5 mikrometer långa.
Så stora partiklar kan ses i ett vanligt ljusmikroskop. Pithovirus sågs först på det sättet, som ovala partiklar som förökade sig i en laboratorieodling.
Svaret beror på vad som mäts och vilka rapporter som räknas med. Tupanvirus, som beskrevs 2018, har ett huvud som är cirka 0,45 mikrometer tvärs över och som sitter ihop med en lång svans. Partiklarna är i genomsnitt cirka 1,2 mikrometer långa, men vissa når 2,3 mikrometer eftersom svansarnas längd varierar.
År 2019 rapporterade forskare spolformade partiklar som var mer än 4 mikrometer långa på elektronmikroskopbilder av pilmaskar, små havsdjur. De drog slutsatsen att partiklarna är virus, de längsta som någonsin har rapporterats. De efterlyste också studier av partiklarnas gener för att lära sig mer om dem.
Pithovirus kom från ett prov av permafrost, permanent fryst mark, som samlades in år 2000 i nordöstra Sibirien. Lagret som provet kom från är mer än 30 000 år gammalt, en ålder som bestämdes med radiokarbondatering. Forskarna blandade provet i en odling av amöbor, encelliga organismer, och viruset började föröka sig inuti dem.
Forskargruppen valde amöbor eftersom virus som infekterar amöbor är ett säkert sätt att testa om uråldriga virus fortfarande kan vara infektiösa. Forskarna pekade på möjligheten att permafrost som tinar på grund av global uppvärmning, gruvdrift eller borrning en dag skulle kunna frigöra virus som är skadliga för människor eller djur.