Hästhuvudnebulosan är ett mörkt moln av kall gas och stoft i stjärnbilden Orion, ungefär format som ett hästhuvud. Den är cirka 2,6 ljusår lång, eller cirka 25 biljoner kilometer, och ligger cirka 1 300 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer.

Storlek

Hästhuvudet är en pelare av tät gas och stoft som sticker ut från ett mycket större mörkt moln, vid kanten av ett område med glödande vätgas. Pelaren ser mörk ut eftersom den skymmer ljuset från den glödande gasen bakom. En studie av stjärnbildningen i nebulosan från 2009 anger längden till ungefär 0,8 parsek, där en parsek är cirka 3,26 ljusår. Det motsvarar cirka 2,6 ljusår.

Andra studier har mätt delar av den. Den smala halsen som förbinder huvudet med det större molnet är cirka 0,15–0,30 parsek bred, eller cirka ett halvt ljusår till ett ljusår. Liksom alla moln har Hästhuvudet ingen skarp kant, så dessa storlekar är ungefärliga.

Nebulosans avstånd bygger på stjärnan som lyser upp den, Sigma Orionis, vars avstånd har mätts till cirka 388 parsek, eller cirka 1 260 ljusår. Europeiska rymdorganisationen anger Hästhuvudets avstånd till ungefär 1 300 ljusår.

Storleksjämförelser

Hästhuvudet är cirka fyra femtedelar av en parsek långt.
Det är cirka tre femtedelar av avståndet mellan solen och Proxima Centauri, som är cirka 4,2 ljusår.
Sett på himlen ligger Sigma Orionis cirka 4 parsek (13 ljusår) från Hästhuvudet, cirka fem gånger nebulosans längd.
Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Hästhuvudet vara cirka 4 300 kilometer långt, något längre än månens bredd.

En pelare som nöts bort

Sigma Orionis är ett ungt system med fem stjärnor. Systemets ljus framhäver gasslöjorna längs Hästhuvudets övre kant, och strålningen från systemet nöter sakta bort molnet. De gasmoln som en gång omgav Hästhuvudet har redan rensats bort. Pelarens topp är något tätare än omgivningen och skuggar materialet bakom sig, och så bildades pelarformen.

Astronomer kallar pelare som denna ”elefantsnablar”, och de är vanliga vid kanterna av moln av glödande gas. De varar inte. Hästhuvudet förväntas finnas kvar i cirka fem miljoner år till innan det går sönder. År 2024 tog rymdteleskopet James Webb de hittills skarpaste infraröda bilderna av det. Bilderna visar fin struktur längs den upplysta kanten.

Ett berömt observationsmål

Hästhuvudets form uppmärksammades först på en fotografisk platta i slutet av 1800-talet. Det ligger nära Alnitak, den östligaste av de tre stjärnorna i Orions bälte, något söder om Alnitak. Amatörastronomer använder det som ett färdighetsprov, eftersom det är ett av de svårare objekten att se i ett amatörteleskop. År 2000 röstade mer än 5 000 personer på nätet för att välja det som mål för rymdteleskopet Hubble.

Källor

An Infrared Census of Star Formation in the Horsehead Nebula. Bowler et al., The Astronomical Journal, 2009.
Velocity field and star formation in the Horsehead nebula. Hily-Blant et al., Astronomy & Astrophysics, 2005.
Magnetic fields in the Horsehead Nebula. Hwang et al., The Astronomical Journal, 2023.
VLT Images the Horsehead Nebula. European Southern Observatory, 2002.
Eleven years in orbit: Hubble observes the popular Horsehead nebula. ESA/Hubble, 2001.
Hubble Sees a Horsehead of a Different Color. NASA, 2013.
Webb captures iconic Horsehead Nebula in unprecedented detail. ESA/Webb, 2024.
Euclid's view of the Horsehead Nebula. European Space Agency, 2023.
Measuring the Universe. International Astronomical Union.
The Nearest Neighbor Star. NASA Goddard Space Flight Center, Imagine the Universe, 2020.
Sun Fact Sheet. NASA, 2024.
Moon Fact Sheet. NASA, 2024.
Official Basketball Rules 2026: Basketball Equipment. FIBA, 2026.

Report a Problem

for Hästhuvudnebulosan