Stora nebulosan i Kölen, som vanligen kallas Carinanebulosan, är ett väldigt moln av glödande gas och damm i den södra stjärnbilden Kölen. Den ligger cirka 7 500 ljusår från jorden, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Nya stjärnor bildas i den, vid sidan av några av de mest massiva kända stjärnorna. Nebulosans glödande gas sträcker sig över cirka 390–650 ljusår, beroende på hur svag glöd som räknas med.

Storlek

Nebulosan tonar ut gradvis vid kanterna, så publicerade storlekar skiljer sig mycket åt. ESO, Europeiska sydobservatoriet, beskriver den som cirka 100 ljusår bred, och NASA anger cirka 300 ljusår. Mätningar som tar med den svaga yttre gasen ger större värden.

Djupexponerade bilder visar trådar och bubblor av glödande gas som sträcker sig över mer än 3 grader på himlen. Det är mer än 120 parsek, där en parsek är cirka 3,26 ljusår, eller mer än 390 ljusår. En jämförelse av jättelika glödande gasmoln i Vintergatan och närliggande galaxer anger nebulosan som cirka 200 parsek, eller 650 ljusår, bred. Värdet är markerat som osäkert.

Storleken som visas ovan, 4,4 exameter, är 4,4 × 10¹⁸ meter, där 10¹⁸ är en etta följd av 18 nollor. Det är cirka 465 ljusår, inom det uppmätta intervallet. Nebulosans avstånd är känt inom cirka 2 %. Astronomer räknade ut avståndet främst utifrån Homunculusnebulosan, ett moln av gas som expanderar från stjärnan Eta Carinae nära nebulosans centrum, genom att jämföra hur fort molnet växer på himlen med hur fort molnets gas rör sig.

Storleksjämförelser

Sedd från jorden sträcker sig nebulosans svaga yttre gas över mer än fem gånger bredden av den fulla månen.
Omega Centauri, den mest massiva kända klotformiga stjärnhopen i Vintergatan år 2026, har en ljus huvuddel som är 150–190 ljusår i diameter, mindre än hälften av bredden av Carinanebulosans glödande gas.
”Mystic Mountain”, en pelare av gas och damm inuti nebulosan, är 3 ljusår hög. Om pelaren förminskades till höjden av en person som är 1,7 meter lång, skulle hela nebulosan vara cirka 220–370 meter bred.
Nebulosan är cirka 90–150 gånger så bred som avståndet mellan solen och Proxima Centauri, solens närmaste stjärna.

Eta Carinae

Eta Carinae är ett system av minst två stjärnor. Den större har cirka 100 gånger solens massa och sänder ut cirka 5 miljoner gånger så mycket ljus som solen. På 1840-talet flammade den upp och var den näst ljusstarkaste stjärnan på nattens himmel under flera år, och på 1870-talet hade den bleknat bort ur synhåll. Under det utbrottet kastade den ut mer än 10 gånger solens massa i gas, och gasen bildade Homunculusnebulosan.

Så massiva stjärnor lever bara cirka 3 miljoner år innan de exploderar som supernovor, det vill säga massiva stjärnors explosioner. Eta Carinae exploderar sannolikt inom en nära framtid, sett med astronomiska mått. Flera supernovor förväntas i Carinanebulosan under de närmaste 1–2 miljoner åren.

En barnkammare för massiva stjärnor

Nebulosan glöder på grund av ultraviolett ljus från sina hetaste, mest massiva stjärnor. I dag lyses den främst upp av 65 mycket heta stjärnor av så kallad O-typ. Under större delen av nebulosans liv sände dess stjärnor ut cirka 150 gånger så mycket av det ultravioletta ljus som får väte att glöda som stjärnorna i Orionnebulosan gör.

Den här strålningen, tillsammans med vindar från stjärnorna, pressar ihop de omgivande molnen av kall gas. Det utlöser att nya stjärnor bildas runt nebulosans kanter, medan samma strålning förångar de moln som stjärnorna bildas ur. Nicolas-Louis de Lacaille upptäckte nebulosan år 1752 från Godahoppsudden.

Källor

The Carina Nebula: A Laboratory for Feedback and Triggered Star Formation. In Handbook of Star Forming Regions, Volume II. Astronomical Society of the Pacific, 2008.
Caldwell 92. NASA.
Strong Winds over the Keel. European Southern Observatory, 2009.
VLT Takes Most Detailed Infrared Image of the Carina Nebula. European Southern Observatory, 2012.
Massive Stars in the Tarantula Nebula: A Rosetta Stone for Extragalactic Supergiant HII Regions. Crowther, Galaxies, 2019.
Omega Centauri. European Southern Observatory, 2008.
NGC 2000.0, The Complete New General Catalogue and Index Catalogue of Nebulae and Star Clusters. Sky Publishing and Cambridge University Press, 1988.
Structural Parameters of Galactic Globular Clusters. H. Baumgardt, University of Queensland.
Measuring the Universe. International Astronomical Union.
Proxima's orbit around Alpha Centauri. Kervella et al., Astronomy & Astrophysics, 2017.
Moon Fact Sheet. NASA, 2024.

Report a Problem

for Carinanebulosan