How big is Svarta pelaren?

Svarta pelaren är ett torn av kall gas och damm som reser sig ur Örnnebulosan, ett moln där nya stjärnor bildas cirka 7 000 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Tornet är cirka 9,5 ljusår högt, eller 90 biljoner kilometer, från foten till toppen. Rymdteleskopet Hubble fotograferade det 2004, och NASA och Europeiska rymdorganisationen (ESA) släppte bilden med titeln ”The Eagle has risen: stellar spire in the Eagle Nebula”.

Storlek

ESA och NASA anger båda tornets höjd till 9,5 ljusår. Det är kolonnens längd från den sockelliknande basen längst ned i Hubbles bild till de glödande klumparna högst upp.

Höjden beror på hur långt bort Örnnebulosan ligger. Astronomer räknar ut en längd som den här utifrån hur långt objektet ser ut att vara på himlen och hur långt bort det är, så höjden är bara så säker som avståndet. Båda organisationerna placerar nebulosan cirka 7 000 ljusår från jorden. Hela Örnnebulosan är mycket större än tornet: NASA anger att den sträcker sig över 70 gånger 55 ljusår.

Storleksjämförelser

Tornet är något mer än två gånger avståndet från solen till Proxima Centauri, den närmaste stjärnan, som ligger cirka 4,2 ljusår bort.
Det är mer än två gånger så högt som den högsta av Skapelsens pelare, som är cirka 4 ljusår lång. Pelarna står i en annan del av samma nebulosa.
Krabbnebulosan, molnet som blev kvar efter en stjärna som exploderade, är i genomsnitt cirka 11 ljusår bred, något mer än Svarta pelarens höjd.
Om Svarta pelaren förminskades till höjden av Mount Everest, 8 849 meter, skulle Neptunus omloppsbana vara en cirkel som är cirka 90 centimeter i diameter. Jordens omloppsbana skulle vara cirka 3 centimeter i diameter.
Örnnebulosans längsta utsträckning, 70 ljusår, är cirka sju gånger tornets höjd.

Så formas tornet

Tornet nöts ned av ultraviolett ljus från en grupp massiva, heta unga stjärnor utanför Hubblebildens överkant. Samma stjärnljus lyser upp tornets skrovliga yta. Strömmar av gas kokar bort från ytan och bildar diset runt kolonnen. Tornet framträder som en mörk form mot glöden från mer avlägsen gas.

Tornets topp har överlevt eftersom gasen där är tätare. ESA jämför toppen med tätt busksnår i ett fält med präriegräs: en eld drar snabbt fram genom gräset men saktar in när den når snåret. Färgerna i Hubbles bild kommer från gas som får energi av stjärnornas ultravioletta ljus. Det blå högst upp är glödande syre, och det röda längre ned är glödande väte.

Stjärnor som bildas inuti

Stjärnor kan hålla på att bildas inuti tornet. Knölarna och fingrarna av material nära mitten är platser där stjärnor föds, och var och en är ungefär lika stor som solsystemet. Unga stjärnor där växte genom att livnära sig på den omgivande gasen, tills ljuset från den närliggande stjärnhopen frilade dem och stängde av deras tillförsel.

Samma ljus kan också vara på väg att starta nya stjärnor. Det hettar upp gasen högst upp på tornet, och den uppvärmda gasen expanderar och trycker mot den kallare, mörkare gasen under. När gasen pressas ihop på det här sättet bildar den stjärnor lättare. Hubble tog bilden i november 2004 med sin Advanced Camera for Surveys, och den släpptes i april 2005 för att högtidlighålla teleskopets 15-årsjubileum.