Apollos månlandare var rymdfarkosten som förde två astronauter från omloppsbana kring månen ner till månens yta och upp igen. När den stod på sina landningsben var den cirka 9,4 meter bred, från ett bens fotplatta till fotplattan på benet mitt emot. Den var 7,0 meter hög. Den första månlandaren som landade på månen, Apollo 11:s Eagle, tog mark den 20 juli 1969.

Storlek

Den storlek som visas är månlandarens bredaste utsträckning, tvärs över landningsbenen. NASA:s uppgifter om Apollo 11:s månlandare anger 9,4 meter mellan fotplattornas ändar på motstående ben. Tillverkaren, Grumman Aircraft Engineering Corporation, anger 31 fot diagonalt över det utfällda landningsstället.

De fyra benen stack ut från framsidan, baksidan och båda sidorna. Under uppskjutningen från jorden var de infällda, så att farkosten blev mindre. Befälhavaren fällde ut dem med en strömbrytare medan farkosten låg i omloppsbana kring månen, innan månlandaren skildes från kommando- och servicemodulerna, den del av rymdfarkosten som stannade kvar i omloppsbana.

Själva kroppen var mycket mindre än benens spännvidd. Dess nedre halva var en åttkantig låda som var 4,2 meter bred, och benen höll lådans botten 1,5 meter över marken. Eagle vägde 15 103 kilogram inklusive drivmedel, och cirka 70 % av vikten var drivmedel till motorerna.

Storleksjämförelser

Med en höjd på 7,0 meter var månlandaren ungefär fyra gånger så hög som en person som är 1,7 meter lång.
Månlandarens spännvidd på 9,4 meter skulle nästan sträcka sig över en dubbelbana i tennis, från sidlinje till sidlinje, ett avstånd på 10,97 meter.
Saguarokaktusen i utforskaren, som är 6 meter hög, är ungefär 1 meter lägre än månlandaren.
Besättningskabinen hade 4,5 kubikmeter utrymme för de två astronauterna. Det är utrymmet inuti en kub vars sidor är 1,65 meter långa, något mindre än längden på en person.

Två steg

Månlandaren byggdes i två delar, som kallas steg. Det nedre nedstigningssteget innehöll landningsmotorn och dess bränsle samt förvaring för utrustning och experiment. På Apollo 15, 16 och 17 bar det också med sig månbilen Lunar Roving Vehicle.

Det övre uppstigningssteget innehöll besättningskabinen, med en lucka framtill och en dockningslucka upptill. Det fanns inga säten. Golvet där astronauterna stod mätte ungefär 0,9 gånger 1,4 meter, och kardborreband på astronauternas stövlar höll fast dem vid golvet när de var tyngdlösa.

För att lämna månen tände uppstigningssteget sin egen motor och lyfte, med nedstigningssteget som startplattform. Nedstigningssteget blev kvar på månen, och uppstigningssteget flög upp för att docka med kommando- och servicemodulerna i omloppsbana.

Var månlandarna finns nu

Eagles uppstigningssteg kastades loss i omloppsbana kring månen sedan besättningen hade flyttat tillbaka till kommandomodulen. Vad som hände med steget därefter är inte känt. NASA:s uppgifter utgår från att det störtade ned på månen inom en till fyra månader efteråt.

En månlandare som aldrig flög kan ses på jorden. LM-2 byggdes för en andra obemannad testflygning i omloppsbana kring jorden, men det första testet gick så bra att det andra inte behövdes. Månlandaren användes för tester på marken och byggdes sedan om så att den ser ut som Eagle. År 2026 visas den på Smithsonians National Air and Space Museum i Washington, D.C.

Källor

Apollo 11 Lunar Module / EASEP. NASA Space Science Data Coordinated Archive.
Apollo News Reference: Lunar Module. Grumman Aircraft Engineering Corporation, via the Apollo Lunar Surface Journal.
Lunar Module LM-2. Smithsonian National Air and Space Museum.
Rules of Tennis 2026. International Tennis Federation, 2026.

Report a Problem

for Apollos månlandare