How big is Myrnebulosan?

Myrnebulosan är ett moln av glödande gas som en döende stjärna har stött bort, i stjärnbilden Norma på södra stjärnhimlen. Sedd genom teleskop på marken ser den ut som huvudet och kroppen på en myra. NASA uppskattar att den är cirka 1,6 ljusår, eller 15 biljoner kilometer, lång, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Avståndet från jorden är osäkert, och det gäller även den verkliga längden.

Storlek

På himlen är hela nebulosan ungefär 1 bågminut lång, där en bågminut är 1/60 av en grad. Dess ljusaste del är ett par bubbelformade lober, en på var sida om centralstjärnan, som bildar myrans kropp. De sträcker sig cirka 15 bågsekunder, en fjärdedels bågminut, från stjärnan åt vardera hållet, så tillsammans spänner de över ungefär hälften av nebulosans hela längd. Svagare kolonner och strimmor av gas sträcker sig längre ut.

För att göra om den vinkeln till en längd behövs nebulosans avstånd, som är svårt att mäta. Publicerade uppskattningar ligger mellan cirka 3 300 och 8 800 ljusår. På de avstånden motsvarar 1 bågminut cirka 1–2,6 ljusår, och NASA:s uppskattning på 1,6 ljusår ligger inom det intervallet.

Storleksjämförelser

Bumerangnebulosan, ett annat timglasformat moln kring en döende stjärna, är cirka 2 ljusår lång. Enligt NASA:s uppskattning är Myrnebulosan ungefär fyra femtedelar av den längden.
NASA:s uppskattning motsvarar cirka en halv parsek, en avståndsenhet på cirka 3,26 ljusår.
Nebulosan är något mer än en tredjedel så lång som avståndet från solen till Proxima Centauri, 4,2 ljusår.
Om Myrnebulosan förminskades till längden av en person som är 1,7 meter lång, skulle Neptunus hela bana vara cirka 1 millimeter i diameter.

Fyra utflöden

En detaljerad studie från 2004, som använde rymdteleskopet Hubble och stora teleskop på marken, fann minst fyra skilda strömmar av gas som flödar ut från stjärnan. Det är de ljusa bubbelformade loberna, två smala kolonner, en kon av svaga strålar och en mycket svag, tillplattad ring. Forskargruppen gav ringen namnet chakram, efter ett gammalt skivformat kastvapen från Indien.

Hur snabbt varje del rör sig tyder på att stjärnan stötte bort dem i en serie utbrott. De svaga strålarna kom först, för minst cirka 1 500 år sedan, och de ljusa loberna kom sist. Gas som strömmar ut längs nebulosans långa axel når cirka 500 kilometer per sekund. Med den farten skulle den kunna färdas från jorden till månen på cirka 13 minuter.

En gåtfull stjärna

Astronomer är fortfarande inte överens om vilken sorts objekt Myrnebulosan är. Den har klassats som en planetarisk nebulosa, det glödande skal av gas som en döende stjärna lämnar efter sig, och även som en typ av dubbelstjärna. En platt skiva av stoft döljer centralstjärnan, och den stjärnan kan vara ett stjärnpar.

En följeslagare nära den döende stjärnan skulle kunna förklara nebulosans form genom att dra den utströmmande gasen till två lober. Magnetfält som den roterande stjärnan har tvinnat upp är en annan möjlig förklaring.

År 2018 fann astronomer som använde Europeiska rymdorganisationens rymdobservatorium Herschel att vätgas i kärnan förstärker en del av sitt eget ljus, samma process som en laser använder. Astronomen D. H. Menzel, som upptäckte nebulosan år 1922, hade varit en av de första forskarna som föreslog att en sådan förstärkning kunde ske. Nebulosan kallas också Menzel 3 efter astronomen.